Dikter, prosa och aforismer ur Tornseglarna och Grisen

Att inte uppleva marken är att göra den orätt. Den talar, om ock inte med ord. Fötterna har sitt språk och marken sitt. Vore vi mer lyssnande och stilla, skulle vi känna deras utbyte av känslor i våra fotsulor. Den dag vi är stilla och närvarande, ska vi, med full visshet känna och förstå detta samtal mellan vårt hjärta
och marken under våra fötter

                    *

Med knappt förnimbara ord av kärlek
ska jag locka er ner från himlavalvet,
ni tranor och sångsvanar
och ni skal lyfta mig mellan er
i ett brus av vingar

                    *

Till det Oändliga Något 
som är utan namn och form
står min längtan
I väntan på att himmelen ska ramla ner 
i mitt hjärtas slutna rum
går jag min dagliga runda i skogen
eller sitter blick stilla på en stubbe
mer tom i huvudet än en sten
I väntan på att jag, arma krake,
ska försvinna ur min egen åsyn,
bakar jag mina jordiska ordbullar 
av lera och vatten.

                    *

Jag är det inre livets osynliga tjänare
en daggmask i mullen,
en mullvad i det fördolda.
Vem känner sina irrgångar,
vem anar sitt eget mörker?
Kan den förblindade hitta sina gömställen
eller läsa koden till det bankvalv
vi kallar Framtiden?

Om än blindfödda 
och ur mullen sprungna
är vi inte ljusets riddarvakter
skapade kronor och Gud allena vet
vad allt vi aldrig har förstått att bruka
tjäna och välsigna den jord
vi har att älska och beträda
med renat hjärta och förstånd

Är vi inte ljusets riddarvakter,
livets beskyddare och värn,
eller en dödens älskare
med rätt att döda
en svartalf
bländad av sitt eget mörker 

                    *

Med knappt förnimbara ord av kärlek
ska jag locka er ner från himlen
ni tranor och sångsvanar
och ni ska lyfta mig mellan er
i ett brus av vingar

                    *

När människors vägar korsas, 
om än för tusende gången,
så är stunden lika nyfödd, 
som om vi aldrig hade blickat in i varandras ögon

Det kända och välbekanta har jag förnyat
med ögon, händer och läppar
Åter nya och okänt 
är sol och måne 
och nattens alla stjärnor 

Det alldagliga och nötta,
och till leda evigt enahanda
är vår egen trötthet och leda
och vår ovilja att med ögon och öron
förnya den värld som vi,
i vår vägran att älska 
hade fråntagits 
med skuggor och dimma beslöjat
och till sot och aska förmörkat
Men avgrund och himmel sammanbor
i vårt hjärtas dunkla rum
i detta spel av ljus och skuggor

                    *

Människor och ting lyser inifrån, 
som av et inre ljus
Ännu är den  hemlig och förborgad,
att varligt beträda
att se, älska och hålla i famn
endast den älskade lever
att trösta, skydda och ömt bevara
så som i tidernas morgon
långt innan människan invaderade Jorden

                    *

I kvällningens sneda ljus 
syns mig världen insvept i ett förlåtande skimmer, 
Luften är hög och fylld av förbarmande 
Det som syntes ont och kärlekslöst finns ej mer,
det tidigare så frånstötande och osköna 
är insvept i ett ljus som omsluter allt levande
och de , in till döden trötta och uppgivna 
har påbörjat sin vandring mot bergets krön
 

                    *

Vi möts på scenen som långväga kurirer,
med hemliga budskap till varan
men bör vi inte lära oss tyda skriften
i det budskap vi överlämnar?

                     *

Är du en lyssnare?
Innan fågeln  har öppnat näbben,
hör jag dess sång.
Jag hör det outtalade,
och lyssnar till budskapet
i okvädna visor.
 

                     *

Sälen är lyhörd för vattnets våglängd,
fågeln för vindens önskningar,
Kärleken till vind och vatten
lärde mig att höra det Ohörbara
den aldrig tystnande musik som ljuder i vårt innersta rum
den kammare dit du

                    *         

Att klia sig, förvärrar klådan,
söta drycker, försvårar törsten,
Glömmer vi världens
för kyssandets skull, 
har vi fastnat i älskogen
som en fluga på en limsticka        

Länge vaggade jag själv,
tung som en gås
efter dofter och lockrop
 

                   *

Delen har återbördats till sin helhet.
Den delaktige säger numera: ”Jag är det hela”
 
Den inre människan tiger still.
Tystad av tomma tunnors skrammel och skrän,
upptagna som vi är, av görande och låtanden

Den bästa rusningen är ingen rustning alls

Spegeln är hel. Sprickan sitter i betraktarens öga

Drömmen är porten till mitt uppvaknande

De skenbart levande är döda,
men den dödförklarade är vid full vigör
 
Kärleken utväljer ingen åt sig,
har ingen gunstling. 
Alla sitter vi i den skönas knä
och betraktas med samma ömhet
 
Den som känner gamlingen i sitt eget inre
företar inga orientaliska resor
till de i sanningen vitt beresta
 
Med sin panna vidrör hon trädets fot, 
och kysser gräset för dess helighets skull 

Den bästa rusningen är ingen rustning allHans

Själviskhet är utan gräns.
Om allt säger han:  ”Detta är också jag”
 
Gudomen ser på världen genom varje mänskligt öga. 

Vi är de fönster genom vilka Hon betraktar sin egen skapelse.
 
Jag är Ditt ämbar, men också kättingen
Du är det källans vatten som släcker vår törst
och stillar vår längtan

                    *

Jag hör Din röst och diset lättar
Björkar svaja,
men inget sus
Är det för sent eller kanske för bittida?
 

himlen klarnar
och moln drar bort
Är det för sent eller kanske för bittida?
 
Jag kan en sång som ingen känner
högt den ljuder i skogens mitt
Ingen sjunger, blott hjärtat ditt
Är det för sent eller kanske för bittida?
 
En fågel sitter på torkad gren
skogen sjunger: Är du allen?
Ingen fråga och inget svar,
Är det för sent eller kanske för bittida?

                    *

Jag har lämnat mina böcker
och vandrar ut i det Ordlösa
där alla ord har sin upprinnelse
kippar efter liv och ande
som en fisk, uppkastad på land         

                     *

Här vid det synligas yttersta gräns
väntar min vita häst
sadlad, och med fladdrande man

                    *                             
 
Det fördolda är alltings primus motor
Det skenbara upplöses i sitt sk

                    *

Att ömhet är av nöden
liksom skor och ögonsalva, för evigt
en eld att värmas vid om kvällen
och ett par mjuka armar
om vår frusna kropp

När mjölbingen är tom
och bristen uppenbar
inleds sökandet 
När bristen upphör,
avstannar också sökandet.
Att hålla kvar sin brist
i tider av överflöd
  

PROSA______________________________________________________________________________
 
 
Från allt som hoppar och kryper, lapar klorofyll och ligger till synes förstenat i grusbädden ljuder eteriska toner.

                    *

Jag älskar din uppenbarelse du gudoms muntra dans i bäckravinen och hjärtat ditt, dess dova dunk inunder bergets bröst.

                    *

Se på elefanten! Vilken förening av tyngd och lätthet. Vilken tyngdlös tyngd i stegen. Med vilken självklarhet lämnar han inte sina stämplar i det höga gräset.
Elefanten är fullkomlig i sitt slag, men också näbbmusen, där hon kilar över den nyfallna snön. Hennes tassar gör ett outplånligt intryck.
Ett enda snöfall och alla spår är ju borta. Var är nu hennes outplånlighet?
Endast fördold för vårt yttre öga. Att ha uppfyllt jorden är nog. Ingenting går någonsin förlorat. Allt finns bevarat i det kosmiska minnets arkiv.
 
Jag har gått in i den mänskliga familjen bland skuggor och ljus och växlar ord och hemligheter med än den ena, än den andra. Är du där? Vilken glädje att få svara på tillrop. Jag är här! Det som jag förr trodde var långt borta är förunderligt nära. Nära som min egen andedräkt är Människan.
 
                    *

Inför döden står vi handfallna, eller hur? 
Då, om inte förr, ser den övermåttan duktige 
ett grymt slut på sin omvittnade duktighet, 
den rike kramar i döden sin bankbok,
den intelligente söker med förståndets hjälp 
dagtinga med döden och förnekaren stirrar tomt 
framför sig, darrande av ångest. Nu är det svårt 
att hålla ställningarna; nu hjälper inga vässade 
argument.
Ändå är det kärleken själv i dödens
skepnad som vill hjälpa oss att finna sanningen 
bakom vårt livs fasader.
Borde inte påven få komma lindrigt undan?
Nej, inför döden har inte ens han någon hjälp av sin upphöjelse.
Vart vill du komma med ditt tal om dödens 
omutlighet. 

                    *
 
En lekfull dialog om fåglar.
Varför har man planterat ut konstgjorda fåglar i skogen? Har de äkta dött ut?
Nej, men intresset för förkonstling och mekanisering har tilltagit, medan det naturligt behagfulla fått stryka på foten.
Varför detta?
Tingens förföriska makt över våra sinnen. När det gäller fåglarna, anser man att den mekaniska sången låter friskare och gladare.
Hur kan livlöst och dött låta glatt och livgivande?
Även jag ställer mig den frågan. Den mekaniska fågeln kan framstöta toner i en imiterad näktergalskadens, varje gång lika, från skymning till gryning. Genom sin sång imponerar hon storligen och lyckas ej sällan helt dölja sin död, om nu den kan kallas död som aldrig levat, men någon tröst förmedlar hon inte med sin sång.
Hur länge ska vi fortsätta att förneka vårt behov av naturlig skönhet?
Ända tills kravet på själfullhet och natur med kraft hävdar sin rätt. Döda fåglar sitter på kala grenar och gapar för full hals. Deras låtsassång avlyssnas som andefattiga tröstevisor av de sorgsna och betungade. Ändå minns vi alla vår barndoms silvertrastar, skymnings­sångare och hjärteknipare.
Hur länge ska vi låta oss bedragas?
Ända tills saknaden efter vår egen äkta natur blir så djup att våra ögon öppnas och vi förmår genomskåda all tomhet och förkonstling. Endast ett hungrande hjärta bryter igenom den skog av kulisser och falska muntergökar, som vårt vilseledda förstånd upprest mellan oss och världen.
 

Ett missförstånd bäste herr Kanin Ni har blivit offer för en identitetskris. Faktum är att ni råkar vara ett lejon. Följ mig till vattenspegeln. Där kan ni själv konstatera ert misstag.
Ju närmare man kommer sig själv, desto närmare kommer man sina släktingar Vem är jag då själv och vilka är mina släktingar?
 
Jag har vandrat en lång sträcka. Ju längre vandring, desto mer av styrka och tillförsikt I början av min färd var jag in till döden trött Nu är jag till brädden fylld av lust och liv

Människan älskar makten, men förr eller senare skär maktens egen hand i den mäktiges strupe.
De till tänderna rustade faller till marken med alla sina vapen.
Den nakne och försvarslöse avväpnar dem alla med sitt ingenting att dölja.
 
                    *  

En häst kan vara väl så god som en präst.
På vilket sätt?
 - En häst predikar stumt men ändå uttrycksfullt. De viktigaste budskapen är nämligen stumma. Orden är endast vägvisare som leder in till tystnaden. Ett grässtrå, en vårtbitare mitt i språnget eller varför inte en gammal häst
i skuggan under ett träd, kan ge den längtande människan upplysning och befrielse.
Vad är upplysning?
Ett och detsamma. Naturen är ett.
Du är detsamma. Mellan er finns ingen åtskillnad.
Men hästen då, borde inte han ingå i din predikan?
Nej, idag är det jag som är ämnet för hästens predikotext, eftersom det är han som håller gudstjänst. För övrigt är det likgiltigt vem som officierar. I morgon är det myrorna, i övermorgon vinden med sin stråkmusik i trädens kronor.
Vart man än riktar blicken och vänder sitt öra, finns en predikare.

                    *

Se på elefanten! Vilken förening av tyngd och lätthet. Vilken tyngdlös tyngd i stegen. Med vilken självklarhet lämnar han inte sina stämplar i det höga gräset.
Elefanten är fullkomlig i sitt slag, men också näbbmusen, där hon kilar över den nyfallna snön. Hennes tassar gör ett outplånligt intryck.
Ett enda snöfall och alla spår är ju borta. Var är nu hennes outplånlighet?
Endast fördold för vårt yttre öga. Att ha uppfyllt jorden är nog. Ingenting går någonsin förlorat. Allt finns bevarat i det kosmiska minnets arkiv.
 
Jagt har gått in i den mänskliga familjen
bland skuggor och ljus
och växlar ord och hemligheter med än den ena, än den andra. Är du där?
Vilken glädje att få svara på tillrop. Jag är här!
Det som jag förr trodde var långt borta
är förunderligt nära.
Nära som min egen andedräkt är Människan.
 
                    * 

Inför döden står vi handfallna, eller hur? 
Då, om inte förr, ser den övermåttan duktige 
ett grymt slut på sin omvittnade duktighet, 
den rike kramar i döden sin bankbok,
den intelligente söker med förståndets hjälp 
dagtinga med döden och förnekaren stirrar tomt 
framför sig, darrande av ångest. Nu är det svårt 
att hålla ställningarna; nu hjälper inga vässade 
argument.
Ändå är det kärleken själv i dödens
skepnad som vill hjälpa oss att finna sanningen 
bakom vårt livs fasader.
Borde inte påven få komma lindrigt undan?
Nej, inför döden har inte ens han någon hjälp av sin upphöjelse.
Vart vill du komma med ditt tal om dödens 
omutlighet. 

                    *
  
En lekfull dialog om fåglar.
Varför har man planterat ut konstgjorda fåglar i skogen? Har de äkta dött ut?
Nej, men intresset för förkonstling och mekanisering har tilltagit, medan det naturligt behagfulla fått stryka på foten.
Varför detta?
Tingens förföriska makt över våra sinnen. När det gäller fåglarna, anser man att den mekaniska sången låter friskare och gladare.
Hur kan livlöst och dött låta glatt och livgivande?
Även jag ställer mig den frågan. Den mekaniska fågeln kan framstöta toner i en imiterad näktergalskadens, varje gång lika, från skymning till gryning. Genom sin sång imponerar hon storligen och lyckas ej sällan helt dölja sin död, om nu den kan kallas död som aldrig levat, men någon tröst förmedlar hon inte med sin sång.
Hur länge ska vi fortsätta att förneka vårt behov av naturlig skönhet?
Ända tills kravet på själfullhet och natur med kraft hävdar sin rätt. Döda fåglar sitter på kala grenar och gapar för full hals. Deras låtsassång avlyssnas som andefattiga tröstevisor av de sorgsna och betungade. Ändå minns vi alla vår barndoms silvertrastar, skymnings­sångare och hjärteknipare.
Hur länge ska vi låta oss bedragas?
Ända tills saknaden efter vår egen äkta natur blir så djup att våra ögon öppnas och vi förmår genomskåda all tomhet och förkonstling. Endast ett hungrande hjärta bryter igenom den skog av kulisser och falska muntergökar, som vårt vilseledda förstånd upprest mellan oss och världen.

                    *

Det finns människor, som likt öar har lösgjort sig från sin kontinent.
Nu är de utkastade på fregattfågels avstånd från den stora landmassan.
Var kan dessa för stormar utsatta öar finna sin trygghet?
I vetskapen om att även på deras öar havsbotten kommer i dagen.
Alla är vi delar av samma okända havsdjup.

                    *

Det finns människor, som likt öar har lösgjort sig från sin kontinent.
Nu är de utkastade på fregattfågels avstånd från den stora landmassan.
Var kan dessa för stormar utsatta öar finna sin trygghet?
I vetskapen om att även på deras öar havsbotten kommer i dagen.
Alla är vi delar av samma okända havsdjup.

                    *

Ju mer enstaka, desto större värde.
Inför det det mest enstaka av liv
som hotas av utdöende ,
svindlar tanken och förstummas
Ska även du gå bort och lämna jorden
otröstlig och öde?
När du en gång är borta herr Mullvad,
ska livet begråta ditt snörvlande
din näktergalssång för mull och torva

                    *

Tillhör vi inte alla den blodgrupp
som kallas människa? Men var finns den näthinna
som aldrig brister och det öga, vars ljus aldrig slocknar?
På den hinnan
I det aldrig slocknande ljuset vill jag sitta, förevigad Amen

                    *

Äntligen avstamp!
Jag glider som en pelikan med uppströmmarna, njuter av mig själv som ett luftens väsen.
Se, vi transcenderar i vår luftighet, i vårt ett med havets vindar.
Allt som överflyges tillhör dig och mig. Sannerligen, vårt rike är av denna världen!