Dikter, prosa och aforismer ur Tornseglarna och Grisen
Jag är det inre livets osynliga tjänare
en daggmask i mullen,
en mullvad i det fördolda.
Vem känner sina irrvägar,
vem anar sitt eget mörker?
Kan den förblindade hitta sina gömställen,
eller läsa koden till det bankvalv
vi kallar Den Ljusnande Framtid,
*
Vad mer än klarsyn och en droppe visdom,
att varligt bruka, tjäna och välsigna
den jord vi har att älska och förvalta,
med hjärtats oskuld och en molnfri himmel,
där inget skymmer och fördunklar
vårt inre ljus, vår gudom och vårt allt. *
*
Med knappt förnimbara ord av kärlek
ska jag locka er ner från himlavalvet,
ni tranor och sångsvanar
och ni skal lyfta mig mellan er
i ett brus av vingar
*
Luften är hög och fylld av förbarmande,
och de, med hatets hullingar försedda
fyller sina lungor med förlåtande ljus
och de, till döden trötta och bedrövade
vandrar mot bergets krön.
*
Vi möts på scenen som långväga kurirer,
med hemliga budskap till varandra
men bör vi inte lära oss tyda skriften
i det budskap vi överlämnar?
*
Är du en lyssnare?
Innan fågeln har öppnat näbben,
hör jag dess sång,
Jag lyssnar på det outtalade,
på budskapet i okvädna visor
*
Sälen är lyhörd för vattnets våglängd,
fågeln för vindens önskningar,
Kärleken till vind och vatten hjälpte mig
att höra det Ohörbara,
den aldrig tystnande musik
som ljuder i vårt innersta rum,
den kammare där ljuset aldrig släcks
*
Jag har lämnat mina böcker
och vandrar ut i det Ordlösa
där alla ord har sin upprinnelse
kippar efter liv och ande
som en fisk, uppkastad på land
*
Här vid det synligas yttersta gräns
väntar min vita häst
sadlad, och med fladdrande man
*
Det fördolda är alltings primus motor
Det skenbara upplöses i sitt sken
*
Att ömhet är av nöden
liksom skor och ögonsalva, för evigt
en eld att värmas vid om kvällen
och ett par mjuka armar
om vår frusna kropp
*
När mjölbingen är tom
och bristen uppenbar
inleds sökandet
När bristen är borta
upphör också sökandet.
Att hålla kvar sin brist
i tider av överflöd
*
Från allt som hoppar och kryper,
lapar klorofyll
och ligger till synes förstenat i grusbädden
ljuder eteriska toner.
*
Essensen av rosendoft
häftar i älskarens kläde
Ständigt är han på väg
till eller från ett kärleksmöte
*
Betraktaren har längesedan
uppgått i det betraktade
Älskaren är död
endast den älskade lever
*
I själens magsäck dumpas allt;
den beska medicinen
liksom det marlörtsbittra
men även dagar av honung
och söta bär
grovt salt och surdegslimpa
*
Människor, ting och förvillelser
kravlar blindt omkring i magens mörker,
I tidens fullbordan sker uppsortering
och begrundan
*
Lutad över självmordets brant
såg jag äggen i falkens bo
Bakom min rygg hördes ett prassel
av Närvaro
som av smygande fötter i fjorlårsgräset
som av tisslande röster
djupt inne bland träden
*
Var är du fågelsång,
du svalkande lund,
min vila
och mitt stilla försjunkande
under fordom doftande träd
*
Ska vi utgå ur kärleken?
När löper tiden ut
och vilket år sker stängning för natten?
*
Är människan kronan på verket? Nej, det är den krona
som pryder människans hjässa. Men få är de som känner
kronan och sin kungliga börd.
*
Den som tror att det stora och eviga ska uppenbara sig
i sitt fulla majestät, väntar förgäves. De förstår inte att
majestätet redan har smitit in genom köksdörren.
*
Mörker och fukt är växandets grogrund,
Så gror och spirar också själens ros
i det mörka och fördolda
*
Jag har vandrat en lång sträcka
Tusentals år har jag lagt bakom om mig
allt för att lära vad mänskligt är.
Ju längre vandring, desto starkare ben,
desto mer av tillförsikt och närvaro.
I början av min långa vandring
var jag in till döden trött
*
Allt det yttre som är där ute
som kan kännas med händer
och med fötter
och tänkas av tankar
och kännas med en oavbruten ström av känslor,
är speglingar av den som ser och känner
*
En människas gryning kommer omärkligt
så gradvis och stilla
har den invaderat okunnighetens mörker
med sitt ljus, när någon säger:
"Se, han har vaknat.
Låt oss glädjas över hennes uppvaknande".
*
Den som till fullo inser sitt eget värde,
gläds över det omistliga värdet
av alla ting och allt levande
*
"Gode man" säger en okänd.
"Du är verkligen en syn för gudar!"
Det är vi alla, men den om sin gudalikhet medvetna;
vet att han är en syn för Gud och hela världen"
*
Frivilligt lämnar jag mitt kärleks läger
Knappt har man vänt rumpan åt älskog,
och det fåfänga glittret av evig lycka
och kyssar över hela kroppen,
förrän det är bäddat,
med doft av lavendel
åt den unge älskaren
så har vi aldrig blickat in i varandras ögon
som om vi aldrig tidigare
hade blickat in i ögon.
Det kända och välbekanta ska vi förnya
med ögon, händer och läppar
Åter nya och okända,
är sol och måne
och nattens alla stjärnor
Jag tror mig se, men inte ser
att världen är en spegel av mig själv
*
Dimhöljd är den värld jag ser
i dimma är jag själv, förklädd
till sot och aska. Var är det vackra väsen
som jag dunkelt anar. Gömd i dimma,
står jag här. Hur ska jag finna mig,
och glömma allt jag inte är,
men trott mig vara?
*
Frågaren öppnar en dörr
och går förlorad in i sitt svar
en törstande dricker ur källan
och upplöses i sin spegelbild
Vad är fråga och vad är svar
vad är spegel
och vad är speglande skönhet.
*
I frågan ligger svaret,
i sorg och saknad
är vår ofattbara glädjen gömd.
Men okunskap och himmel sammanbor
i hjärtas dunkla rum,
i detta spel av ljus och skuggor,
där du är satt att möta Dig
och jag att söka, och att finna Mig
*
Människor och ting lyser inifrån,
som av ett inre ljus.
Att varligt beträda
att se, älska och hålla i famn
att trösta, skydda och ömt bevara,
så som det är och skall var
i denna dag, i detta nu
*
Att klia sig, förvärrar klådan,
söta drycker, försvårar törsten,
Glömmer vi världens
för kyssandets skull,
har vi fastnat i älskogen
som en fluga på en limsticka
Länge vaggade jag själv,
tung som en gås
efter dofter och lockrop
*
Delen har återbördats till sin helhet.
Den delaktige säger numera: ”Jag är det hela”
Den inre människan tiger still.
Tystad av tomma tunnors skrammel och skrän,
upptagna som vi är, av görande och låtanden
*
Den bästa rusningen är ingen rustning alls
*
Spegeln är hel. Sprickan sitter i betraktarens öga
*
Drömmen är porten till mitt uppvaknande
*
De skenbart levande är döda,
men den dödförklarade är vid full vigör
*
Kärleken utväljer ingen åt sig,
har ingen gunstling. Alla sitter vi i den skönas knä
och betraktas med samma ömhet
*
Den som känner gamlingen i sitt eget inre
företar inga orientaliska resor
till de i sanningen vitt beresta
*
Med sin panna vidrör hon trädets fot,
och kysser gräset för dess helighets skuld
*
Hans Själviskhet är utan gräns.
Om allt säger han: ”Detta är också jag”
*
Gudomen ser på världen genom varje mänskligt öga. Vi är de fönster genom vilka Hon betraktar sin egen skapelse.
*
Jag är Ditt ämbar, men också kättingen
Du är det källans vatten som släcker vår törst
och stillar vår längtan
*
Vad är viktigast,
drycken eller drickandet
sorgen eller glädjen,
kyssen eller den ström av liv
som från dina läppar
når ditt frusna hjärta?
Störst av allt är Du
som samlar allt det bittra
och det tusen gånger ljuvliga
i den stora spånkorg
som är ditt liv
*
Jag älskar din uppenbarelse
du gudoms muntra dans i bäckravinen
och hjärtat ditt,
dess dova dunk
inunder bergets bröst.
*
Finns det något svårare
än att tvingas bli vad du inte är
bara för att härdas till blånat stål
bara för att med milda lämpor
tillvänjas livet
*
Finns det något svårare
än att göra sig resklar
och packa ner din hembygd
och den brutna jordens
alla smärtfyllda ögonblick
i din ålders amerikaväska
*
Geniet bröstar av med sitt geniala själv
lika full av sitt inbillade jag
som en tupp, eller en påfågel
med sin uppfällda stjärt.
*
Så anser sig den fattige vara ett med sin fattigdom,
den sjuke är innerligt förenad med sina krämpor
och den högt beläste och lärde är ett samlat uttryck
för alla sina böcker och sin bokliga lärdom
Den som inte vidkänner något, varken klokskap,
rädslor eller fattigdom - han som vet sig inte vara något
enda av allt det som är utan värde och betydelse,
han som förnöjsamt traskar omkring i sitt varande,
är i sanning Allt.
*
Knappt har privatmannen lämnat sin egen smärta,
förrän de stora vågorna av mänskligt lidande
sköljer in över den som själv har lidit skeppsbrott,
Nu vill han skänka liv, vill ge till dig och mig
det oskattbara liv, den sol och himmel som blev hans.
*
Som fästingar biter vi oss fast,
med giriga sinnen suger vi liv och blod,
Blodstinna krafsas vi bort,
av tassen Döden
*
När vår själs hornhinna brister,
syns hela tillvaron blodstinn och sargad,
Människor ter sig snedmynta
och värden full av onda anslag
*
Att veta i bristningens stund;
Såret sitter i mitt öga.
*
Vem kan befria dig du sjuke,
som lider av den innersta sjukdomen,
vår allt befriande friskhet.
*
En skymt av verkligheten
och min matlust försvann
Du lockar med stekta kalkoner
ankbröst
och sälla jaktmarker
men din förförelse, O värld
når oss inte.
Länge har vi övat oss
att lägga oss lägst ner
och vara så som döda
Det finns inget stabilare
än alltings föränderlighet
och våra tankars silvermynt
*
När dina ögons ljus släcks,
tänds kristallkronan,
och det blir ljus i salongen,
Musiken klirrar från ett klockspel
fjärran från
Du står som i en dröm förtrollad
och ändå, ifrån alla drömmar löst
Vaken är du,
hemma hos dig själv
tillbaka.
Till det Det Det Oändliga Något som är utan namn och form, står min längtan. I
väntan på att himmelen ska ramla ner i mitt hjärtas slutna rum, går jag min dagliga runda i skogen eller sitter blick stilla på en stubbe, mer tom i huvudet än en sten. I förhoppning om att jag, arma krake, ska försvinna ur min egen åsyn, bakar jag mina jordiska ordbullar av lera och vatten. Prosa Det alldagliga och nötta och till leda, evigt det samma, är vår egen trötthet, att inte vilja älska den värld, vi själva är, och möter. Förnya dig och allt ska stråla i förklarat sken. Den värld som vi inte förmår älska, är den som förvägras oss. Sträcker sig min längtan efter klarhet fram till den punkt där jag förunnats bli en spegel för mig själv, att det är jag, i egen, mycket hög person, som har beslöjat vad jag ser, med djupa skuggor och täta moln av fukt och dimma.
*
Att inte uppleva marken är att göra den orätt. Den talar, om och inte med ord. Fötterna har sitt språk och marken sitt. Vore vi mer lyssnande och stilla, skulle vi känna deras utbyte av känslor i våra fotsulor. Den dag vi är stilla och närvarande, ska vi, med full visshet känna och förstå detta samtal mellan vårt hjärta och marken under våra fötter. Prosa Se på elefanten! Vilken förening av tyngd och lätthet. Vilken tyngdlös tyngd i stegen. Med vilken självklarhet lämnar han inte sina stämplar i det höga gräset. Elefanten är fullkomlig i sitt slag, men också näbbmusen, där hon kilar över den nyfallna snön. Hennes tassar gör ett outplånligt intryck. Ett enda snöfall och alla spår är ju borta. Var är nu hennes outplånlighet? Endast fördold för vårt yttre öga. Att ha uppfyllt jorden är nog. Ingenting går någonsin förlorat. Allt finns bevarat i det kosmiska minnets arkiv.
Jag har gått in i den mänskliga familjen bland skuggor och ljus och växlar ord och hemligheter med än den ena, än den andra. Är du där? Vilken glädje att få svara på tillrop. Jag är här! Det som jag förr trodde var långt borta är förunderligt nära. Nära som min egen andedräkt är Människan.
*
Inför döden står vi handfallna, eller hur? Ja, nu om inte förr, ser den övermåttan duktige ett grymt slut på sin omvittnade duktighet, den rike kramar i döden sin bankbok, den intelligente söker med förståndets hjälp dagtinga med döden. Nu gäller det att hålla ställningarna; Nu hjälper inga vässade argument. Ändå är det kärleken själv i dödens skepnad som vill hjälpa oss att finna sanningen bakom vårt livs av fasader.
*
En lekfull dialog om fåglar. Varför har man planterat ut konstgjorda fåglar i skogen? Har de äkta dött ut? Nej, men intresset för förkonstling och mekanisering har tilltagit, medan det naturligt behagfulla fått stryka på foten. Varför detta? Tingens förföriska makt över våra sinnen. När det gäller fåglarna, anser man att den mekaniska sången låter friskare och gladare. Hur kan livlöst och dött låta glatt och livgivande? Även jag ställer mig den frågan. Den mekaniska fågeln kan framstöta toner i en imiterad näktergalskadens, varje gång lika, från skymning till gryning. Genom sin sång imponerar hon storligen och lyckas ej sällan helt dölja sin död, om nu den kan kallas död som aldrig levat, men någon tröst förmedlar hon inte med sin sång. Hur länge ska vi fortsätta att förneka vårt behov av naturlig skönhet? Ända tills kravet på själfullhet och natur med kraft hävdar sin rätt. Döda fåglar sitter på kala grenar och gapar för full hals. Deras låtsassång avlyssnas som andefattiga tröstevisor av de sorgsna och betungade. Ändå minns vi alla vår barndoms silvertrastar, skymningssångare och hjärteknipare. Hur länge ska vi låta oss bedragas? Ända tills saknaden efter vår egen äkta natur blir så djup att våra ögon öppnas och vi förmår genomskåda all tomhet och förkonstling. Endast ett hungrande hjärta bryter igenom den skog av kulisser och falska muntergökar, som vårt vilseledda förstånd upprest mellan oss och världen.
*
Ett missförstånd bäste herr Kanin Ni har blivit offer för en identitetskris. Faktum är att ni råkar vara ett lejon. Följ mig till vattenspegeln. Där kan ni själv konstatera ert misstag.
Ju närmare man kommer sig själv, desto närmare kommer man sina släktingar. Vem är jag då själv och vilka är mina släktingar?
Jag har vandrat en lång sträcka. Ju längre vandring, desto mer av styrka och tillförsikt I början av min färd var jag in till döden trött Nu är jag till brädden fylld av lust och liv Människan älskar makten, men förr eller senare skär maktens egen hand i den mäktiges strupe.
De till tänderna rustade faller till marken med alla sina vapen. Den nakne och försvarslöse avväpnar dem alla med sitt ingenting att dölja.
*
En häst kan vara väl så god som en präst. På vilket sätt?
- En häst predikar stumt men ändå uttrycksfullt. De viktigaste budskapen är nämligen stumma. Orden är endast vägvisare som leder in till tystnaden. Ett grässtrå, en vårtbitare mitt i språnget eller varför inte en gammal häst i skuggan under ett träd, kan ge den längtande människan upplysning och befrielse. Vad är upplysning? Ett och detsamma. Naturen är ett. Du är detsamma. Mellan er finns ingen åtskillnad. Men hästen då, borde inte han ingå i din predikan? Nej, idag är det jag som är ämnet för hästens predikotext, eftersom det är han som håller gudstjänst. För övrigt är det likgiltigt vem som officierar. I morgon är det myrorna, i övermorgon vinden med sin stråkmusik i trädens kronor. Vart man än riktar blicken och vänder sitt öra, finns en predikare.
*
Se på elefanten! Vilken förening av tyngd och lätthet. Vilken tyngdlös tyngd i stegen. Med vilken självklarhet lämnar han inte sina stämplar i det höga gräset. Elefanten är fullkomlig i sitt slag, men också näbbmusen, där hon kilar över den nyfallna snön. Hennes tassar gör ett outplånligt intryck. Men ett enda snöfall och alla spår är borta. Var är nu hennes outplånlighet? Endast fördold för vårt yttre öga. Att ha uppfyllt jorden är nog. Ingenting går någonsin förlorat. Allt finns bevarat i det kosmiska minnets arkiv.
*
Jag har gått in i den mänskliga familjen blad skuggor och ljus och växlar ord och hemligheter med än den ena, än den andra. Är du där? Vilken glädje att få svara på tillrop. Jag är här! Det som jag förr trodde var långt borta är förunderligt nära. Nära som min egen andedräkt är Människan.
*
Inför döden står vi handfallna. Då, om inte förr, ser den övermåttan duktige ett grymt slut på sin omvittnade duktighet, den rike kramar i döden sin bankbok, den intelligente söker med förståndets hjälp dagtinga med döden och förnekaren stirrar tomt framför sig, darrande av ångest. Nu är det svårt att hålla ställningarna; nu hjälper inga vässade argument. Ändå är det kärleken själv i dödens skepnad som vill hjälpa oss att, att rean nu, långt innan klockan är slagen finna sanningen bakom vårt livs många osanningar och det himmelrike ingen kan undgå.
*
Det finns människor, som likt öar har lösgjort sig från sin kontinent. Nu är de utkastade på fregattfågels avstånd från den stora landmassan. Var kan dessa för stormar utsatta öar finna sin trygghet? I vetskapen om att även på deras öar havsbotten kommer i dagen. Alla är vi delar av samma okända havsdjup.
*
Ju mer enstaka, desto större värde. Inför det mest enstaka av liv som hotas av utdöende, svindlar tanken och förstummas. Ska även du gå bort och lämna jorden otröstlig och öde? När du en gång är borta herr Mullvad, ska livet begråta ditt snörvlande din näktergalssång för mull och torva.
*
Tillhör vi inte alla den blodgrupp som kallas människa? Men var finns den näthinna som aldrig brister och det öga, vars ljus aldrig slocknar? På den hinnan I det aldrig slocknande ljuset vill jag sitta, förevigad Amen
*
Äntligen avstamp! Jag glider som en pelikan med uppströmmarna, njuter av mig själv som ett luftens väsen. Se, vi transcenderar i vår luftighet, i vårt ett med havets vindar. Allt som överflyges tillhör dig och mig. Sannerligen, vårt rike är av denna världen!
*
En herre i frack och begravningshatt, synbarligen fiende till naturen,
har halkat ner i den, på vetenskaplig väg framavlade jättekaninens hål.
Hur ska vi ta oss upp ur hålet?
Ett påbud utgår över hela världen: "Vi ställer in alla rymdresor,
tills vi har tagit oss upp ur hålet."
Som slantar faller vi i glömskans brunn.
Vilken outtalad önskan försvann med dig i djupet?
Så återtar vattnet sin stillhet
som om en krusning aldrig hade dragit över dess yta.
Med alla medel bör vi framkalla varandras synlighet.
Ingen får förbli osynlig.
Jag har vandrat en lång sträcka
Tusentals år har jag lagt bakom om mig
allt för att lära vad mänskligt är.
Ju längre vandring, desto starkare ben,
desto mer av tillförsikt och närvaro.
I början av min långa vandring,
var jag in till döden trött.
Allt det yttre som är där ute
som kan kännas med händer
och med fötter
och tänkas av tankar
och kännas med en oavbruten ström av känslor,
är speglingar av den som ser och känner
