När tornseglarna en morgon parade sig i en himmel utan moln lämnade grisen sin stia i ett obevakat ögonblick och simmade ut i sjön Var och en i sin rymd av ouppnåelig salighet
En kärleksbiljett
Och vinden kommer med breven en kärleksbiljett till min näsa att jasminen blommar och i örat viskar den mig att göken gal
Måsen
”En sådan makalös fräckhet” skrek grevinnan till måsen han bombarderar mina nyondulerade lockar Nog kan du kacka bäst du vill på socialgrupp tre men oss ska du lämna i fred Nu ska jag ringa till polisen Detta var skam uppå land, för om det inte finns någon anständighet, då får det banne mej va nog.
Då flyttar jag till Schweitz och tar mina penningar med” I detta skatteparadis ska jag leva glad och förnöjd Här är det rent och snyggt, kultiverat och tryggt men är det inte som för gjort med allsköns träck och lort ja, så förskräckligt och hemskt det kan bli. Nog är det höjden av fräckhet, pöbelfasoner minsann att flyga runt och lorta på anständigt folk Nej detta pusliv får ta slut och det för utan prut för annars så flyttar jag ut”
Soluppgång
Jag står i soluppgången och havet sjunger i min snäckas öra Ska vi stiga ombord och sista gången ömt betrakta Ska vi säga farväl till klippor och måsar och alla sommarens dagar En sista soluppgång och havets stilla skvalp in under bryggan Jag stiger ombord för att osedd glida ut i höstlikt landskap på en skuta som går med sju knop mot öppet hav och en ensamhet som ingen kunnat stava till
Jag hör din röst
Jag hör din röst och diset lättar björkar svaja, men inget sus läppar röras men inga ljud Är det för sent eller kanske för bittida?
Jag vet ett hus som ligger nära porten gnisslar och fönstren slår ingen hemma fast klockan slår Är det för sent eller kanske för bittida?
Jag kan en sång som ingen känner högt den ljuder i skogens mitt Ingen sjunger, blott hjärta ditt Är det för sent eller kanske för bittida?
En fågel sitter på torkad gren Skogen susar: ”Är du allen?” Ingen fråga och inget svar Är det för sent eller kanske för bittida?
Frågaren
Frågaren öppnar en dörr och går förlorad in i sitt svar en törstande dricker ur Källan och upplöses i sin spegelbild. Vad är aviga, vad är rätt? Vad är fråga och vad är svar? Vad är spegel och vad är speglande skönhet?
Guldägget
Lutad över självmordets brant såg jag ett guldägg i falkens bo och bakom min rygg hördes liksom ett prassel av Närvaro som av smygande fötter i fjolårsgräset som av tisslande röster djupt inne bland träden
Hjärtekniparen
Den lilla fågeln Hjärteniparen har tystnat tystnat för gott en gången tids speldosa för barn, en vemodig flöjt för de på ålderdomens trappa nedåtstigna Idyllfågln lilla har ramlat ner från sin gren medan korpen, kråkan och ulvarna har kommit till makten, bevare oss himmelens änglar Deras blodstinna ylande stör vår nattliga ro
Nu falnar glöden, snart har tiden runnit ut och solen gått ner Vem kunde tro att livet var så kärt Det var som i går en dröm om broderskap och kärlek Frid På Jorden men makten och fruktan slog sina påsar ihop och nu dansar vi här på de dödas ben Vi tappade greppet och halkade ut över kanten nu finns ingenting mer som kan störa vår nattliga ro
Ja hej och hå! Nu har vi bara vackra fraser och slipade ord Nog var det synd att det skulle gå så snett Vi blickar mot skyn men inga änglar eller tecken syns väl där Säg var håller du hus O, min gud i vars famn vi är trygga medan varulven tjuter och människor rusar förblindade ut på minerade fälten Deras jämmer och kvidanden stör vår nattliga ro PAS VOBISCUM
Vaggvisa
Sov, sov du min lilla vän Solen har gått ner på himmelen Slumra, slumra, somna genast, mor är trött och vill ha ro, lugn och ro fåglarna sover i sitt bo, högt upp i sitt bo Nu ska lillan sova, sussilull och sussiro Var nu snäll och lyd din mor för annars kommer portvakten och kollar att barnen sover Sov med din docka och din lilla nallebjörn Sov, Sov du min lilla vän Mörkret har fällt ner sin rullgardin Varför vill du inte sova, sagostunden är ju slut Håll din trut! Fåglarna tystnat på sin gren, högt upp på sin gren Nu får det vara färdiglekt, sussilull och sussiro Var nu snäll och lyd din far för annars kommer herr Grandin som bor här i trappuppgångarne Sov med din docka och din lilla nallebjörn
Likt en Onassis
Likt en Onassis strävar vi mot all världens rikedom och ära Vi söker alla efter vår tomtelycka på levnadsstigen men ganska snart så går vi själva bakom hörnet och vips är vi glömda falleralle rallan lej
Liksom förhäxade dras vi mot glitter och glam på vår levnads korta lyckoresa Vi traskar runt i ringen, men aldrig vi finner en smula av något som helst ja, hoppla hipp, så går vi i dödens rike in och vips är vi glömda, falleralle rallan lej Vi står som ödland paralyserade framför den orm som stirrar på vårt öga Illusionerna fjättrar oss ända från vaggan till graven med pampig begravning Ja, hoppla hipp, där brast våra hängslen tråkigt nog och vips är vi glömda Falleralle rallan lej
Vad är det vi söker bakom vårt hektiska jagande hit och dig och lite hur som hels Ja, vad ska väl allting betyda och vem är jag själva, kan man undra, en fråga till flundran ty inom kort så dumpas vi alla ner i hålet och vips är vi glömda Falleralle , rallan lej, hej
Inte minns väl
Inte minns väl det spegelblanka tjärnen den snok som för ett ögonblick sedan simmade i dess vatten Jo, vattnet minns, liksom träden och klapperstenarna erinrar sig hur de smektes av händer för sin rundhets skull.
Ögon där ingen är hemma
Så många det finns med ögon där ingen är någonsin hemma Säg, finnes det någon som har sett deras själars finrum Där står tiden stilla och golvplankorna är skurade blommorna i fönstret grönskar i evig sommar Aldrig kommer gäster hit och inte heller socialvårdsmannen ingen knackar och ingen låser upp i själens hus Där står tiden stilla och alla drömda möjligheter finnes där I kammaren står tiden stilla och alla drömda möjligheter som finns där
En visa har jag diktat
En visa har jag diktat, några tankar har mödosamt vandrat genom mitt huvud Känslor har uppstigit i mitt hjärtas valv Vem diktar nästa vers och i vems inre skall om tusen år fullbordas den oavbrutna längtan som var mitt liv
Hallå där, mäniskan
Hallå, hallå där människa, varför tvekar du? Ser du inte att våre redan står inför din ande bedövande i sin doft av älskog och extas
Hallå, hallå där människa Är du ännu kvar i päls och pjäxor fast barnen springer nakna här i parken? Försiktig öppnar du din dörr och spejar ut ur vintern.
Hallå, hallå där människa Vad har hänt med dig? Som en snögubbe står du där med takdropp från din näsa och röda ögon plirande mot sol och sommar
Hallå hallå där människa är du redan förryckt? Har du ej fattat att ljuset breder ut sig över Norden och våren sveper fram med slask och fågelsång?
Skalbaggen
Skalbaggen är fullkomlig i sin baggighet liksom fågeln i sin fågelaktighet och lammen kulminerar i sinom tid i fullkomlig fåraktighet men när skall människan ikläda sig sin fulla mänsklighet
Som liten var du sol
Som liten var du sol min ömhets ljus en matta vid min säng av solens ljus men i kommodens spegel såg jag dig du dumma sol du dumma sol
En måne breder silver på vårt golv och stjärnor tittar ner på vårat hus men ensam här på vinden sitter jag i stjärnors ljus i stjärnors ljus
När jag blir gammal man då går jag dit där solen alltid lyser varm och klar då stiger jag till bergets högsta topp till solens ljus till solens ljus
Föreningen
Allt munhuggande och viktigpettrande lämnar jag därhän på grund av tidsnöd Jag vädrar ett djupare sammanhang mellan kobben, måsen och vattenspegeln mellan trädkronorna och vinden mellan dig och mig
Allt munhuggande och viktigpettrande lämnar jag därhän på grund av tidsnöd Jag vädrar mellan foten, mullen och dagg i gräset mellan tornseglarna och molnen mellan dig och mig
Mänskligheten
Mänsklighetens oavbrutna dilemma att ömhet är av nöden liksom skor och ögonsalva en eld att värmas vid om kvällen och filtar att lägga om våra skuldror och ett par mjuka armar om vår frusna kropp
