Inom kort kommer här att läggas in ett mycket spännande kapitel om en man som hade en nära-döden-upplevelse som förändrade honom själv och även hans närmaste omgivning. "Embracing Death" är en video där undertecknad intervjuar en hjärtläkare och en hjärnkirurg om deras syn på ett eventuellt liv efter den fysiska tillvaron.  Även denna video kommer att göras tillgänglig på hemsidan

 

 

 

Ett kapitl om en mycket övertygande nära.döden-upplevels kommer att läggas in inom kort

Videon är framställd av Johan Wretman och Joakim de Groot.

Texten på baksidan av videon lyder som följer:

Vän med döden (Embracing Life): Om någon tidigare varit rädd för döden, så finns här tillräckligt med fakta och berättelser från personer som har besökt den "andra sidan" som får döden att framstå som något vackert. Om vi blott lämnar den fysiska kroppen och lever vidare i en annan dimension, kan då döden verkligen sägas vara den totala förintelse av, inte bara kroppen, utan också vårt medvetande. Detta är för många världen över, en otänkbar föreställning. Livet kan inte dö. Det betyder blott av vi lämnar den fysiska kostymen och övergår i en annan gestalt, men fortsätter att vara fullt ut levande och medvetna varelser. Endast våra föreställningar sätter en absolut gräns för liv när vårt fysiska liv upphör. Att vi kan existera i en icke-fysisk skepnad är bortom all fantasi och alla föreställning för flertalet människor. Livet kan inte dö.  Denna video är en av många liknande dokumentärer som producerats världen över. Författaren och läkaren Raymond Moody har ägnat mycket tid att forska i detta viktiga ämne. Hans böcker finns översatta till svenska. I denna video får du möta en framstående hjärtspecialist Pim van Lommel, som lämnade sitt yrke för att uteslutande ägna sig åt att berätta om människor som "återvänt i från de döda". Dessutom intervjuas här en neuropsykiatrisk som ger sin yrkesmässiga syn på nära-döden-upplevelser. 

 

Medvetandet och Döden

En personlig tolkning av nära-döden-upplevelser
i ljuset av aktuell vetenskaplig forskning
Av Johan Wretman

 

Johan Wretman är författare, psykoterapeut, föredragshållare och leder seminarier runt medvetandeforskning. Han är författare till ett tiotal böcker, däribland "Öppna ditt fönster", "Uppvindar" och "Har vi varit här förut  om reinkarnation och sökandet efter livsmening." Johan är översättare av "Profeten" av Kahlil Gibran.

Det är viktigt att skriva om hur nära-döden-upplevelser påverkar vår syn på döden och döendet. Så många människor i terminalfasen av sin sjukdom, skul­le kunna få stöd och tröst i vetskapen om att det finns en kontinuitet bortom graven och att medvetandet fortsätter att existera vilket innebär att döden en­dast utgör slutet för den fysiska delen av vårlevnad.

Citatet är från en personlig brevväxling mellan Johan Wretman och kardiologen Pim van Lommel.

Det här kapitlet är i huvudsak ägnat åt en mycket omfattande veten­skaplig studie om nära-döden-upplevelser som publicerades i British Jour­nal of Medicine, The Lancet i december 2001. Arbetet hade påbörjats redan 1988 men resultatet offentliggjordes först tretton år senare. Den holländske kardiologen Pim van Lommel hade lett forskningen i samarbete med ett team inhemska läkare. Aldrig tidigare hade en så systematisk studie utförts om människors erfarenheter under den korta stund de varit dödförklarade och fram till det ögonblick de vaknade upp ur sin medvetslöshet.

Den fråga som spontant inställer sig är, hur vi rimligtvis kan uppleva något som helst under den tid vi befinner oss i korna eller är förklarade hjärndöda. Studiens syfte var att återge människors upplevelser och re­dovisa tänkbara slutsatser, inte att hitta logiska förklaringar till människors omvälvande upplevelser i dödens närhet. Den fick ett mycket po­sitivt gensvar hos allmänheten. 1 vetenskapliga kretsar däremot blev re­aktionen blandad. Allt sedan offentliggörandet har många försök gjorts att kullkasta de slutsatser som det holländska läkarteamet hade dragit av sina forskningsresultat.

Underlaget för de holländska läkarna bestod av 344 personer av vilka tre fjärdedelar utgjordes av män i åldrarna 26 till 92 år. Alla hade drab­bats av en så massiv hjärtinfarkt att de omgående hade tagits in för ope­ration eller annan behandling. I flera fall hade det gått så långt att de också förklarats hjärndöda. Så snart som möjligt och allra senast fem dågar efter uppvaknandet hade samtliga intervjuats. Hade de upplevt något under sin medvetslöshet? Många svarade nej, medan andra var så överväldigade av sina upplevelser, att de spontant berättade vad de varit med om medan de varit dödförklarade.

Till forskarnas häpnad gav de detaljrika beskrivningar av sina nära­döden-upplevelser (förkortat NDU) Tidigare hade man baserat NDU­forskningen på historiskt material, med andra ord patienternas mer eller mindre avlägsna minnen av det inträffade. Två år senare intervjuades de på nytt och fick fylla i en enkät med ett fyrtiotal standardiserade frågor. De fick då redogöra för sin medicinering, sin aktuella självbild, tro och andlighet, sin sociala situation, förhållandet till andra människor och inte minst, till synen på döden. Svaren på frågorna graderades efter en femgradig skala. Syftet var att visa hur pass genomgripande de fysiska och psykiska/andliga förändringarna varit. Religiös tro och tillhörighet, psykologiska särdrag, specifik personlighetsprofil, utbildning, ålder och kön kartlades och dokumenterades för att man skulle kunna fastställa om någon av alla dessa faktorer kunde ha spelat en avgörande roll när det gällde mottagligheten för nära-döden-upplevelser. Den slutsats som redovisades i avhandlingen var att ingen människa är mer disponerad för en nära-döden-upplevelse än någon annan.

Samstämmighet inom olika kulturer

Det ligger nära till hands att tro att religiösa föreställningar om "livet efter detta" skulle ha kunnat påverka resultatet, men så var inte fallet. Pim van Lommel betonar att NDU-rapporter är jämt fördelade över hela världen. Från alla kulturer och epoker i mänsklighetens historia finns vittnesbörd om vilken livsavgörande inverkan en nära-döden-upplevelse har haft och har.

Stora och avgörande likheter finns även mellan historiska rappor­ter om NDU och redogörelser från vår egen tid. Däremot tolkas dessa i enlighet med vars och ens kulturella och religiösa referensramar. För initiativtagaren dr Lommel var den enda tänkbara slutsatsen, att de re­dovisade patienternas berättelser inte hade framkallats av kemiska eller andra processer i den döendes hjärna. Det handlade alltså inte om hal­lucinationer. De flesta hjärtpatienter hade, som tidigare påpekats, klara och tydliga minnen av förloppet.

Den sista grundliga intervjun ägde rum åtta år efter hjärtinfarkten. Av dem som då fortfarande var i livet, kunde alla återge sin NDU med samma intensitet och tveklöshet som dagarna efter behandlingen. Deras minnes­bilder var kristallklara och framfördes med nästan samma ord och käns­lomässiga närhet som dagarna efter uppvaknandet. Det stod nu klart för forskarna att dessa upplevelser hade gjort ett djupt och varaktigt intryck och att de inte hade "friserats".

Det kanske mest anmärkningsvärda var, att samtliga patienter, vars upplevelser redovisas i studien, hade genomgått mycket positiva person­lighetsförändringar jämfört med en motsvarande kontrollgrupp av hjärt­patienter som inte hade upplevt en NDU. Både till sin personlighet och i hela sin syn på livet hade dessa människor radikalt förändrats. De kom att göra helt andra prioriteringar än tidigare. Många sysselsättningar och intressen, som tidigare hade känts viktiga, hade nu fallit bort. Inte sällan bytte de arbete eller genomgick skilsmässor. Deras mentala och känslo­mässiga utveckling och livssyn i största allmänhet var nu så förändrad att partnern inte längre kunde känna igen sig i dem. Varje uns av fruktan inför döden var för alltid försvunnen.

Påfallande är också att flertalet av dem som haft en djupgående NDU­upplevelse, vittnar om en ökad förmåga till närvaro i nuet, liksom att uppmärksamma och glädja sig åt detaljer och stunder i livet som tidigare gått dem förbi. Förmågan till inlevelse och empatisk förståelse för andra människor hade också blivit större, liksom fördragsamhet med egenska­per och beteenden hos medmänniskor som tidigare hade bemötts med avståndstagande och negativitet.

Förmågan till altruistisk kärlek tycks vara den grundläggande karak­tärsegenskap som hos flertalet väcktes genom en NDU och som sedan kom att genomsyra personens fortsatta liv. Särskilt påfallande var de personlighetsförändringar som NDU-patienter uppvisade när de jämfördes med en kontrollgrupp, bestående av människor i deras egen ålder, som också tagits in för hjärtinfarkt men som, till skillnad från dem, inte hade haft en nära-döden-upplevelse.

Enligt studien i The Lancet finns det inget som tyder på att fysiolo­giska, psykologiska eller farmakologiska faktorer kan ha framkallat dessa upplevelser under tiden som hjärtstilleståndet varade. Forskarna menar därför att det omöjligt kan röra sig om fantasier eller hallucinationer, även om dessa nära-döden-erfarenheter inte kan förklaras med gängse veten­skapliga metoder.

Utan puls eller hjärnaktivitet

Viktigt att påpeka är att de holländska forskarna hade förfogat över den allra modernaste medicinska utrustning som bortom alla tvivel hade visat att varken puls- eller hjärnaktivitet hade registrerats hos de patienter som, under sin konstaterat kliniska död, hade förflyttats till en sfär bortom den tids- och rumsdimension som präglar våra fysiska liv. Med stor inlevelse hade de redogjort för sin NDU.

Om någon "uppstår från de döda" efter att ha varit kliniskt död, så borde han/hon inte vara i stånd att redovisa något som helst, varken fan­tasier, drömmar, hallucinationer och allra minst en strukturerad och sam­manhängande berättelse om något som ligger bortom vår femsinnesvärld, d.v.s den värld för vilken vi reserverar begreppet "empirisk verklighet".

Något som hade gjort starkt intryck på forskarna var att berättelserna ofta var så fyllda av korrekta och verifierbara iakttagelser av vad som hade inträffat under själva hjärtoperationen. Den slutsats som redovisas i stu­dien är att dessa fenomen trotsar all vetenskaplig förklaring. De kan inte förklaras men heller inte bortförklaras.

Vari bestod då de gemensamma dragen i alla dessa patientberättelser? Hälften av patienterna påstod sig ha varit medvetna om att de varit döda och övertygade om att de hade skilts från sin kropp för gott. Var fjärde pa­tient sade sig ha haft en utanför-kroppen-upplevelse, det vill säga de hade klart och tydligt kunnat iaktta hur de svävade ovanför sin kropp. I många fall kunde de redogöra, inte bara för viktiga detaljer i rummet utan också för vad som utspelat sig under det kirurgiska ingreppet. En av tre sade sig ha mött tidigare avlidna, inte bara anhöriga, utan även personer som varit okända för dem under livet.

Så till exempel berättar en man att han under genomgången av sitt liv (life review) hade mött en avliden som han inte hade lärt känna under sitt liv men som likväl betraktade honom med kärlek och värme. På moderns dödsbädd ett antal år senare erkände hon för honom att han var resulta­tet av en utomäktenskaplig förbindelse. Just den person som han tidigare hade mött i sin nära-döden-upplevelse, visade sig vara hans biologiska far (van Lommel The Encounter With Deceased Relatives, LANDS' 2005).

Nästan var fjärde patient sade sig ha passerat genom en tunnel i vars bortre ände de hade välkomnats av ett överväldigande vackert ljussken eller vad som av många hade uppfattats som en oändligt kärleksfull ljusge­stalt. För många var detta ett möte med Gud själv, för andra var det Kris­tus som välkomnade dem. De som tillhörde den buddhistiska religionen trodde sig ha mött Buddha. Mer än var femte hade kommunicerat med denna ljusgestalt, vars uppgift tycks vara att, utan dömande och skuldbe­läggande, hjälpa den döende att betrakta sitt liv i alla dess enskildheter så att han/hon ska komma till klarhet om vad som lämnats ouppklarat under den livsperiod som gått.

Pim van Lommel beskriver denna livsrevy som holografisk till sin ka­raktär där varje liten enskild handling eller tanke samtidigt omfattar och i sig innesluter hela livspanoramat. Syftet med panoreringen av vårt liv har av många uppfattats som en unik möjlighet för människan att bli medveten om att vi alla är infogade i ett större sammanhang än vi tror oss vara, när vi traskar omkring i vår egen värld och våra egna föreställningar och betraktar världen genom vårt eget subjektiva filter. I dödens närhet tycks vi få en förunderlig klarsyn när det gäller oss själva och förhållandet till de människor vi mött under våra liv.

En av tio hade, i alla enskilda detaljer, återupplevt sitt gångna liv och fått en bestående insikt i att alla våra tankar, ord och handlingar åtföljs av motsvarande konsekvenser. Någon upplevde exempelvis hur han som tonåring svek en kamrat och i den korta sekvensen kände den andres besvikelse. Ett återkommande drag under denna snabbspolning bakåt av vårt liv tycks vara känslan hos den döende av att vara delaktig i omgiv­ningens smärta och sorg som om den vore hans/hennes egen (så kallad empatisk resonans). Det förefaller som om den "döende" härigenom får en ovärderlig kunskap om hur andra människor upplever våra ord, hand­lingar och beteende i största allmänhet.

Bortom den linjära tidsuppfattningen

I det material som flera NDU-forskare, oftast läkare, redovisat, framgår att en NDU tycks öppna dörren till andra människors medvetandefält (fields of consciousness). Patienterna överblickar sina liv på ett sätt som endast förefaller möjligt när vi befinner oss utanför tid och rum där den linjära tidsuppfattningen inte längre råder. När medvetandet/själen inte längre befinner sig i kroppen existerar inte tid och rum. Därför är det också svårt, om inte omöjligt, för någon som haft en nära-döden-upplevelse att efteråt klä sin upplevelse i rumsliga ord och begrepp. Av naturliga skäl känner de sig frustrerade eftersom inga ord förmår täcka innehållet i en NDU, som till exempel hur den döende upplever sig förflyttad till föremålet, män­niskan eller vad det nu kan vara i samma ögonblick de riktar sin tanke mot detta något.

Under en NDU tycks vi få en unik möjlighet att se vårt gångna liv från en annan synvinkel än vår egen subjektiva och komma till klarhet om att vi är oupplösligt förenade i ett kosmiskt nätverk av samhörig­het. Förmågan till inlevelse, ja identifikation med "vår nästa", tycks vara mångdubbelt förstärkt under en NDU.

"Varje tanke tycks vara en form av energi som fortsätter att existera och bevaras för alltid. Ingenting går förlorat. Människor som har gjort denna granskning (life review) av sitt liv säger att det inte är handlingen i sig som avgör dess verkan och konsekvens, utan intentionen d.v.s av­sikten bakom våra ord och handlingar" (van Lommel dec. 2005, Ode Magazine).

Ingen upplever sig ha blivit dömd, men många som återvänt från en NDU ser som sin viktigaste uppgift att om möjligt rätta till vad de försummat, besjälade av en vilja att försonas med sig själva och livet i stort.

Efter en nära-döden-upplevelse känner sig många förenade med na­turen och hela planeten. Ingen åtskillnad finns längre mellan dem själva och andra människor. För dem handlar livet inte längre om utseende, dyra bilar, vackra kläder eller att ha en ung vacker kropp, utan om helt andra värden som kärleken till sig själv, till naturen, till djur och växter och inte minst till varje medmänniska som kommer i vår väg.

Detta är samma budskap som förmedlats av profeter och andliga lä­rare i alla tider. Skillnaden är att nära-döden-patienter till skillnad från vanliga troende, inte behöver tvivla och spekulera längre. De vet, därför att de har upplevt och fått kunskap om sammanhang som i fortsättningen ska komma att påverka deras fortsatta liv. Kanske är det just denna själsliga transformation som avses med Bibelns ord om nödvändigheten av att bli född på nytt.

Att känna någon annans smärta

Ett mer drastiskt exempel på själens "omvändelse" eller vad som skulle kunna ses som en djupgående etisk transformation illustreras av följande exempel (Lorimer David, 1984):

En man avtjänade ett långvarigt fängelsestraff för olika brott han hade begått. I förhoppning om att få byta ut fängelsecellens hårda villkor mot ett behagligare liv på sjukavdelningen åt han upp en tvål, vilket fick till följd att han fick svåra buksmärtor. Under medvetslösheten rullades hans liv upp för honom. Inför vad han nu bevittnade under genomgången av sitt liv, fylldes han av skräck och ångest. Han berättade att de enda bilder som visades upp för honom var sådana där han hade skadat andra. Många människor som han hade mött under livet, visade sig på "bildskärmen". Där fanns också hundratals andra för honom obekanta människor som han, genom sina handlingar, indirekt hade förorsakat lidande och svå­righeter.

Under sin genomgång sade han sig ha återupplevt hela sin brottskar­riär, plus alla mindre sår som han genom tanklösa ord, blickar och hand­lingar hade tillfogat sina medmänniskor. Ingenting besparades honom i den mardröm som nu spelades upp. Det mest skrämmande säger han, var att, samtidigt som allt detta visades för hans inre syn, han också kunde känna sina offers sorg och smärta inuti sig själv, som om den vore hans egen. Under de veckor som följde på denna "skärseld" upprepades pro­ceduren ett dussintals gånger med samma innehåll som första gången.

Under de följande fyra månaderna började mannen att allt mer försonas med innehållet i sitt själsliv.

Vändpunkten inträffade när han konfronterades med scener från sin tidiga barndom och de drömmar om livet han då hade. Vid ett tillfälle befann han sig i en trädgård när en våg av kravlös kärlek strömmade emot honom på ett sätt han aldrig hade fått uppleva under sitt fysiska liv. Liksom så många andra som slår in på en kriminell bana, så växte han upp i mycket kärleksfattig miljö. I samband med att han såg sin egen känslomässigt torf­tiga barndom, inträffade en dramatisk förändring i hans syn på sig själv och den skuld han burit på.

"För första gången" säger han "hade jag en stark förnimmelse av att vara den som fick ta emot kärlek. Jag kunde känna hur jag älskade alla männi­skor. ...Också de, nu avlidna, som hade gjort mig illa under min uppväxt, trädde fram inför mig. Jag hjälpte dem en efter en och gav dem min kärlek. Mycket tydligt och levande såg jag allt detta."

Mannen beskriver sedan ömsesidigheten i den försoning som ägde rum. Naturligtvis kan vi fråga oss om hans egen personlighetsförvandling verk­ligen hade någon inverkan på alla dem han skadat under sitt liv. Men det viktigaste var ändå hans egen inre förvandling och den insikt som många forskare i dag delar, nämligen att allt vi känner, tänker och gör, medvetet och omedvetet finns bevarat i något, som i utomkristna religiösa traditio­ner har kallats Akashakrönikan eller "det kosmiska minnets arkiv".

Han berättar vidare hur hela hans liv hade visat sig för honom som en tredimensionell panoramabild, där varje enskild händelse givit en omedel­bar insikt i orsak och verkan och kunskap om gott och ont. Han inte bara såg allting från sitt eget perspektiv, utan kände också tankarna hos varje människa han hade mött under livet, som om deras tankar och reaktioner fanns inuti honom själv. När han insåg hur han själv hade handlat mot andra var det som om han betraktade tingen och världen med allseende ögon. En slutsats som även han drog av sin upplevelse var, att våra tankar och handlingar inte suddas ut, utan finns bevarade i en osynlig icke-fysisk dimension.

I likhet med många andra betonar han i sin redogörelse vikten av kär­lek och fördragsamhet. En iakttagelse som många nära-döden-patienter gör är att situationer och händelser spelas upp, i en fullständig synkronici­tet, det vill säga på en och samma gång och att tid och avstånd inte tycks existera. Ovanligt är inte att NDU-patienten upplever att han befinner sig överallt och på alla platser samtidigt och med stor lätthet förflyttas till den plats eller situation som han riktar sin tanke mot.

En kvinnlig cellbiolog, (Hawkes Joyce 2003) hade en liknande upple­velse som för all framtid förändrade hennes liv och syn på sin vetenskapli­ga forskning. Efter ett fall från ett fönster fick hon en svår hjärnskakning. Under sin medvetslöshet upplevde hon hur själen/medvetandet lämnade kroppen och förflyttade sig till en annan verklighet. Ingenting stämde med den verklighetsuppfattning (paradigm) som hon vid den tidpunkten hade som vetenskaplig forskare. Känslan av att vara något annat än krop­pen — ett medvetande, helt annorlunda det som härskar i kroppen och "att få vistas på denna underbara, läkande och fridfulla plats, var mycket oväntad för mig".

Upplevelser under ett hjärtstillestånd

Följande intressanta NDU-redogörelse ges i den studie som publicerades i British Journal of Medicine The Lancet december 2001.

En 44-årig man faller ihop på en äng där han hittas av förbipasserande. Djupt medvetslös förs han till ett näraliggande sjukhus. Mannen har ing­en puls och inte heller någon hjärnaktivitet. Han placeras i respirator och får hjärtmassage och defibrillering, vilket är en typ av elkonvertering som används vid hjärtstillestånd. När en sköterska en stund senare för in en slang i hans luftstrupe, upptäcker hon att han har löständer. Hon avlägsnar dessa och lägger dem i en låda på ett rullbord. Fortfarande medvetslös är hans hjärtrytm en halvtimme senare så pass regelbunden att han kan föras över till intensiven.

En vecka senare är sköterskan tillbaka på avdelningen för att dela ut medicin till mannen. Så snart hon kommer in i rummet säger han: "Åh, där kommer den där sköterskan som vet var mina löständer ligger." Sedan förklarar han sig ytterligare: "Du var ju där och tog emot mig när jag kom in på sjukhuset och det var du som tog ut dem. Jag minns också att du la mina tänder i den skjutbara lådan på det lilla rullbordet med alla flaskorna på."

Sköterskan blev helt förstummad, eftersom hon visste att mannen hade befunnit sig i korna och varit kopplad till hjärt-lungmaskinen vid just det tillfälle när hon plockat ut lösgommen ur hans mun. Han berät­tade vidare för sköterskan att han ovanifrån hade observerat hur läkare och sjuksköterskor varit sysselsatta med att få liv i hans kropp med hjälp av hjärt-lungmaskinen. Mycket detaljerat beskrev han också det lilla behandlingsrummet där han låg och i vilket han senare hade vaknat till liv.

Som om inte detta var nog kunde han också beskriva de närvaran­des ansikten. Under tiden som allt detta försiggick i rummet hade han varit rädd att läkarna skulle fatta det felaktiga beslutet att stänga av maskinen, något som hade kunnat få till följd att han inte längre skulle kunna återvända till kroppen. Desperat hade han försökt få kontakt med läkarna och få dem att förstå att han fortfarande levde och att de inte fick avbryta hjärtmassagen (CPR). "Det är också riktigt", kommenterade sköterskan, "att vi hyste starka tvi­vel på om hans liv skulle gå att rädda. Patientens prognos var ju så dålig att det såg hopplöst ut redan när han blev inskriven."

Fyra veckor efter sin intagning lämnade mannen sjukhuset, fullt åter­ställd. Det som inträffade under narkosen har satt djupa spår hos honom. Idag är han inte längre rädd för att dö.

Död är inte död, utan blott en annan form av liv. Allting har sitt ursprung i det medvetande som skapar världen och det vi kallar verklighet, som tar sig olika uttryck beroende på de intentioner efter vilka vi formar våra liv. Livet handlar djupast sett om medkänsla, empati och kärlek. Det är Medvetandet som ligger till grund för allt liv.

(van Lommel Noetic Science Review Chicago Illinois, juli 2005)

Hjärna och medvetande

I slutet av studien summerar Pim van Lommel och hans läkarteam att det nu är dags för vetenskapen att omvärdera sin syn på det kanske vik­tigaste medicinska mysteriet, nämligen vår uppfattning om det mänsk­liga medvetandet. Otaliga framstående forskare däribland hjärtkirurger, psykiatrer, kvantfysiker och filosofer världen över är övertygade om att medvetandet eller "själen" använder sig av hjärnan som sitt verktyg, men är skilt från denna och överlever den fysiska döden. Allt det vi kallar "jag" — personlighetskärnan med allt vi upplevt och lärt oss under livet; våra tankar, känslor och förmågan att iaktta och dra slutsatser — allt detta är till skillnad från kroppen, inte underkastat nerbrytning och upplösning.

Det stora flertalet inom den vetenskapliga forskningen delar dock inte de "troendes" uppfattning. De hävdar att liv och medvetande, känslor, tankar, drömmar och nära-döden-upplevelser är biprodukter av hjärnans aktivitet; en konsekvens av den fysiska materien. Materien är för dem ursprunget till själen — eller vilket namn man nu ger den. Vetenskaps­världens tvekan utgår från att de inte kan förklara, eller föreställa sig, att medvetandet skulle kunna fungera utan att hjärnan på något sätt är in­blandad, en så kallad reduktionistisk uppfattning där liv och medvetande anses ha sitt ursprung endast och allenast i materien.

I ett försök att med bilder förklara sambandet mellan hjärna och med­vetande liknar van Lommel hjärnan vid en TV-apparat. Om vi söker efter ett visst program i själva TV-apparaten och tror att vi ska finna det där, så tar vi miste. TV:n är en mottagare och en transformator som omvandlar signaler till ljud och bild. Även om vi har stängt av den så fortsätter pro­grammet, med den skillnaden att vi inte längre kan ta emot ljud och bild. På liknande sätt, menar van Lommel, är det när vår hjärna är urkopp­lad vid konstaterad klinisk död. Medvetandet med hela sitt innehåll av känslor, tankar och minnen finns kvar, men det kan inte upplevas i och genom kroppen/mottagaren, eftersom den är satt ur funktion. Precis som TV-apparaten är vår hjärna en mottagare och transformator. "Det är inte i celler och molekyler enbart som vi skall söka det mänskliga medvetan­det." (van Lommel, 2003 Scientific American)

sin vetenskapliga studie och i olika intervjuer har van Lommel hela tiden hävdat att hans avsikt med studien inte varit att "bevisa" själens eller Guds existens eller ett liv efter detta. Även om forskningsresultatet talar för sig självt och pekar mot närvaron av en andlig, icke-materiell verklighet, så är det många som angripit honom. Tanken att människan till sitt innersta väsen "inte är av denna världen" är självklart provoce­rande för den ortodoxa medicinen i synnerhet när den, som i deri re­dovisade studien, framförs med logiskt/vetenskapliga argument och inte som en religiös dogm. Lommel själv har inte låtit någon sväva i tvivel om att han själv ser medvetandet som grunden och förutsättningen för vår fysiska existens.

En forskare (Shermer, Michael 2003) som var mycket skeptisk till ut­anför-kroppen-upplevelser, liksom till ljusvarelsen och möten med avlid­na, framförde åsikten att NDU kan förklaras som "psykologiska tillstånd som människor genomgår när de dör".

På ett övertygande sätt har dr Lommel kunnat motbevisa en förklaring som denna, liksom andra fysiologiska antaganden, som att det skulle vara en kvardröjande rest av hjärnaktivitet som gör dessa syner möjliga. Hans egen och andra forskares rön visar att när hjärtat slutar att slå, upphör blodflödet efter bara någon sekund. Några sekunder senare förändras EEG på grund av syrebrist i kroppen. Kort därefter syns ett rakt streck som vi­sar att all elektrisk aktivitet i hjärnbarken har upphört. Att hjärnstammen också är satt ur spel framgår av patientens uteblivna reflexer. Pupillen är stel, kräk- och sväljreflexer saknas, vilket gör att den behandlande läkaren utan svårighet kan föra ner en slang i patientens luftstrupe (intubering). "När hjärtat inte längre slår, upphör också andningen. Om en individ inte återupplivas inom fem till tio minuter blir hjärncellerna obotligt skadade." (van Lommel, 2005 Neurophysiology in Cardiac Arrest LANDS)

Bruce Greyson, psykiatriprofessor vid Virginia University, som ända sedan 50-talet forskat i NDU, anser att nutidens vetenskap inte har kun­nat prestera logiskt godtagbara förklaringar eller invändningar som på nå­got sätt kullkastar de holländska forskarnas rön. Han menar att hjärnans kemi inte förklarar dessa fenomen.

Häpnadsväckande är också, menar Lommel, att många patienter har beskrivit hur deras medvetande utvidgats samtidigt som, och trots att de­ras hjärnor varit avstängda och EEG inte visat på någon som helst elek­trisk aktivitet. Han påpekar att sådana tillstånd av förhöjd medvetenhet ofta inträffar i samband med akut livsfara, sekunden före en frontalkolli­sion, under meditation, djupavslappning, under användandet av LSD eller under terminalfasen hos någon svårt sjuk.

Efter år av forskning kring medvetandet och NDU, talar dr Lommel med respekt och vördnad om det mirakel som nära-döden-erfarenheter innebär för de inblandade, men också för de människor som får ta del av dessa, ofta gripande redogörelser.

Medvetandet aktivt i dödens närhet

Studier i dödens närhet visar att under den tid som människor är med­vetslösa, är deras medvetande mer aktivt än någonsin tidigare. Den nära­döden-forskning som bedrivs världen över visar på nödvändigheten av att ge ett nytt och mer omfattande begreppsinnehåll till ord som "medve­tande" respektive "medvetenhet" (awareness). Med stor tydlighet har det ju visat sig att medvetandet, paradoxalt nog, tycks fungera oklanderligt och till och med bättre än när vi är vakna och vid "fullt medvetande." De som befinner sig mitt uppe i en NDU förefaller kunna tänka med ofattbar klarhet, kanske tusen gånger snabbare än hjärnan förmår. De kan minnas sin allra tidigaste barndom och uppleva den intensivaste förening med all­ting och alla människor omkring dem under den korta stund som hjärnan är förklarad död.

Självklart väcks en mängd frågor kring en forskning som denna. Vad är medvetandet och var är det lokaliserat om det nu inte sitter i hjärnans neuroner? Om min verkliga identitet inte är min kropp och den verk­lighetsuppfattning som formats under mitt liv fram till idag, vem är jag då? Är jag den människa som jag trodde att jag kände så väl? Eller är jag någon som är betydligt större och rikare, med en uppfattningsförmåga lik­nande den som jag fick en försmak av under min nära-döden-upplevelse?

Vem är det som observerar, när jag ser min kropp ligga på operationsbor­det? Vad är liv och vad är död? Finns det någon absolut skiljelinje mellan dessa båda tillstånd eller är döden blott en genomgång, en port in till en annan form av fortsatt liv? Har jag en själ eller är jag en själ som iklätt sig en kropp? Vad är egentligen det vi kallar verklighet? Tar verkligheten slut i och med döden eller sträcker sig livet och det vi kallar "verklighet" bortom och utöver vår sinnesvärld d.v.s den fysiska sidan av livet? Vilken häpnadsväckande vetenskaplig upptäckt vore det inte om alla indicier pekar i riktning mot existensen av annan realitet, nämligen den immate­riella, icke-fysiska dimensionen av livet. Kanske är det som van Lommel hävdar, just denna som ligger till grund för och utgör förutsättningen för allt fysiskt liv — som en för våra yttre sinnen onåbar blåkopia. Många som återvänt från en NDU vittnar om att det tillstånd de vistades i under sin "död" kändes mer verkligt än den tillvaro de vanligtvis upplever i och genom sin fysiska kropp.

Om avlidna släktingar visar sig i en bortom-världslig dimension — ut­anför tid och rum — känns de omedelbart igen även om de skulle uppträda i en annan skepnad än den de hade under sin levnad. Några patienter har berättat hur de återvänt till sin kropp genom hjässan sedan de förstått att deras "tid inte varit ute" eller att de "ännu hade uppgifter att utföra".

Patienten som hela tiden är fullt medveten om sig själv och vad som utspelar sig — även om han har hjärtstillestånd och är förklarad hjärndöd — upplever inte sällan återinträdet i kroppen som förenat med besvikelse. Efter att ha fått en försmak av tankens och känslans ofattbara frihet, kän­ner han sig nu instängd i kroppen. Trots detta tycks samtliga ha fått ett betydligt rikare liv efter sin NDU jämfört med tidigare. Sannolikt beror detta på att de nu, bortom alla tvivel, inser att det existerar en obruten kontinuitet mellan det vi kallar liv och den "död", som vi vanligtvis upp- fattar som inte bara kroppens, utan också medvetandets upplösning. Efter en NDU ses döden mera som en födelse in i något nytt och friare där vi behåller våra minnen, vår levnadshistoria, vår identitet och där egentli­gen inget annat inträffar än att vi tar av oss "kostymen".

Den oundvikliga slutsats som det holländska forskarteamet drog, var att medvetandet förblir intakt trots utebliven funktion hos hjärta och hjärna. Detta synsätt väcker reflektioner kring vår syn på medvetandet, på etiskt grundade beslut inom vården, som dödshjälp, som vården av dö­ende, om abort och borttagandet av organ för transplantation från någon som visserligen är hjärndöd, men där hjärtat fortfarande slår i en varm kropp.

Ett liv efter döden?

En patient hade drabbats av svåra komplikationer efter ett ingrepp i syfte att avlägsna en hjärntumör. Han förklarades hjärndöd av sin neurolog och likaså av neurokirurgen. Men familjen vägrade att ge sin tillåtelse till en organdonation. Efter tre veckor i djup medvetslöshet vaknade han upp och kunde beskriva vad han hade upplevt under sin långa medvetslöshet. (van Lommel, 2006, World Futures)

van Lommel frågar sig om diagnosen "hjärndöd" verkligen innebär död i en absolut mening? Eller är den bara inledningen till en dödspro­cess, säger han, som kan ta allt från timmar till dagar? Och vad händer med vårt medvetande under denna tid?

Med stöd av forskningsrapporter som inkommit under senare år om vad som inträffar under ett hjärtstillestånd, borde vi fråga oss om inte medvetandet också fortsätter att existera efter det att någon är död och hans kropp har kallnat? Det skulle i så fall innebära att döden snarare kan ses som en födelse in en annan dimension, ungefär som när vi på motsvarande sätt, tar vårt första andetag i den fysiska dimensionen för vilken vi reserverar ordet Liv.

Även om ingen med säkerhet kan hävda att NDU skulle utgöra bevis på ett fortsatt liv efter döden, kan de mycket väl tolkas som nå­got lika omvälvande, nämligen att vårt medvetande inte har sitt säte i hjärnan och inte heller är en produkt av densamma. Förbindelselänken mellan medvetande och kropp finns i DNA-koden hos varje cell, säger Pim van Lommel.

1 djupet av era förhoppningar och önskningar

ligger er tysta kunskap om det som är bortom döden

Likt frön som döljer sig under snön,

drömmer era hjärtan om kommande vår.

Vad är väl att sluta andas

annat än att frigöra andedräkten från dess rastlösa puls

så att den kan stiga uppåt och fri från alla hinder söka sig till Livets Källa.

Ur Profeten av Kahlil Gibran

¹ International Association for Near-Death Studies