Dikter, prosa och aforismer ur Tornseglarna och Grisen

Prosa____________________________________________________

Till det Oändliga Något som är utan namn och form, står min längtan. I väntan på att himmelen ska ramla ner i mitt hjärtas slutna rum, går jag min dagliga runda i skogen eller sitter blick stilla på en stubbe, mer tom i huvudet än en sten. I förhoppning om att jag, arma krake, ska försvinna ur min egen åsyn, bakar jag mina jordiska ordbullar av lera och vatten. Prosa Det alldagliga och nötta och till leda, evigt det samma, är vår egen trötthet, att inte vilja älska den värld, vi själva är, och möter. Förnya dig och allt ska stråla i förklarat sken. Den värld som vi inte förmår älska, är den som förvägras oss. Sträcker sig min längtan efter klarhet fram till den punkt där jag förunnats bli en spegel för mig själv, att det är jag, i egen, mycket hög person, som har beslöjat vad jag ser, med djupa skuggor och täta moln av fukt och dimma.

                    *

Att inte uppleva marken är att göra den orätt. Den talar, om ock inte med ord. Fötterna har sitt språk och marken sitt. Vore vi mer lyssnande och stilla, skulle vi känna deras utbyte av känslor i våra fotsulor. Den dag vi är stilla och närvarande, ska vi, med full visshet känna och förstå detta samtal mellan vårt hjärta och marken under våra fötter. Prosa Se på elefanten! Vilken förening av tyngd och lätthet. Vilken tyngdlös tyngd i stegen. Med vilken självklarhet lämnar han inte sina stämplar i det höga gräset. Elefanten är fullkomlig i sitt slag, men också näbbmusen, där hon kilar över den nyfallna snön. Hennes tassar gör ett outplånligt intryck. Ett enda snöfall och alla spår är ju borta. Var är nu hennes outplånlighet? Endast fördold för vårt yttre öga. Att ha uppfyllt jorden är nog. Ingenting går någonsin förlorat. Allt finns bevarat i det kosmiska minnets arkiv.

Jag har gått in i den mänskliga familjen bland skuggor och ljus och växlar ord och hemligheter med än den ena, än den andra. Är du där? Vilken glädje att få svara på tillrop. Jag är här! Det som jag förr trodde var långt borta är förunderligt nära. Nära som min egen andedräkt är Människan.

                    *

Inför döden står vi handfallna, eller hur? Ja, nu om inte förr, ser den övermåttan duktige ett grymt slut på sin omvittnade duktighet, den rike kramar i döden sin bankbok, den intelligente söker med förståndets hjälp dagtinga med döden. Nu gäller det att hålla ställningarna; Nu hjälper inga vässade argument. Ändå är det kärleken själv i dödens skepnad som vill hjälpa oss att finna sanningen bakom vårt livs av fasader.

                    *

En lekfull dialog om fåglar. Varför har man planterat ut konstgjorda fåglar i skogen? Har de äkta dött ut? Nej, men intresset för förkonstling och mekanisering har tilltagit, medan det naturligt behagfulla fått stryka på foten. Varför detta? Tingens förföriska makt över våra sinnen. När det gäller fåglarna, anser man att den mekaniska sången låter friskare och gladare. Hur kan livlöst och dött låta glatt och livgivande? Även jag ställer mig den frågan. Den mekaniska fågeln kan framstöta toner i en imiterad näktergalskadens, varje gång lika, från skymning till gryning. Genom sin sång imponerar hon storligen och lyckas ej sällan helt dölja sin död, om nu den kan kallas död som aldrig levat, men någon tröst förmedlar hon inte med sin sång. Hur länge ska vi fortsätta att förneka vårt behov av naturlig skönhet? Ända tills kravet på själfullhet och natur med kraft hävdar sin rätt. Döda fåglar sitter på kala grenar och gapar för full hals. Deras låtsassång avlyssnas som andefattiga tröstevisor av de sorgsna och betungade. Ändå minns vi alla vår barndoms silvertrastar, skymnings¬sångare och hjärteknipare. Hur länge ska vi låta oss bedragas? Ända tills saknaden efter vår egen äkta natur blir så djup att våra ögon öppnas och vi förmår genomskåda all tomhet och förkonstling. Endast ett hungrande hjärta bryter igenom den skog av kulisser och falska muntergökar, som vårt vilseledda förstånd upprest mellan oss och världen.

                    *

Ett missförstånd bäste herr Kanin Ni har blivit offer för en identitetskris. Faktum är att ni råkar vara ett lejon. Följ mig till vattenspegeln. Där kan ni själv konstatera ert misstag.

Ju närmare man kommer sig själv, desto närmare kommer man sina släktingar. Vem är jag då själv och vilka är mina släktingar?

Jag har vandrat en lång sträcka. Ju längre vandring, desto mer av styrka och tillförsikt I början av min färd var jag in till döden trött Nu är jag till brädden fylld av lust och liv Människan älskar makten, men förr eller senare skär maktens egen hand i den mäktiges strupe.

De till tänderna rustade faller till marken med alla sina vapen. Den nakne och försvarslöse avväpnar dem alla med sitt ingenting att dölja.

                    *

En häst kan vara väl så god som en präst. På vilket sätt? - En häst predikar stumt men ändå uttrycksfullt. De viktigaste budskapen är nämligen stumma. Orden är endast vägvisare som leder in till tystnaden. Ett grässtrå, en vårtbitare mitt i språnget eller varför inte en gammal häst i skuggan under ett träd, kan ge den längtande människan upplysning och befrielse. Vad är upplysning? Ett och detsamma. Naturen är ett. Du är detsamma. Mellan er finns ingen åtskillnad. Men hästen då, borde inte han ingå i din predikan? Nej, idag är det jag som är ämnet för hästens predikotext, eftersom det är han som håller gudstjänst. För övrigt är det likgiltigt vem som officierar. I morgon är det myrorna, i övermorgon vinden med sin stråkmusik i trädens kronor. Vart man än riktar blicken och vänder sitt öra, finns en predikare. Prosa * Se på elefanten! Vilken förening av tyngd och lätthet. Vilken tyngdlös tyngd i stegen. Med vilken självklarhet lämnar han inte sina stämplar i det höga gräset. Elefanten är fullkomlig i sitt slag, men också näbbmusen, där hon kilar över den nyfallna snön. Hennes tassar gör ett outplånligt intryck. Men ett enda snöfall och alla spår är borta. Var är nu hennes outplånlighet? Endast fördold för vårt yttre öga. Att ha uppfyllt jorden är nog. Ingenting går någonsin förlorat. Allt finns bevarat i det kosmiska minnets arkiv.

Jag har gått in i den mänskliga familjen blad skuggor och ljus och växlar ord och hemligheter med än den ena, än den andra. Är du där? Vilken glädje att få svara på tillrop. Jag är här! Det som jag förr trodde var långt borta är förunderligt nära. Nära som min egen andedräkt är Människan.

                    *

Inför döden står vi handfallna. Då, om inte förr, ser den övermåttan duktige ett grymt slut på sin omvittnade duktighet, den rike kramar i döden sin bankbok, den intelligente söker med förståndets hjälp dagtinga med döden och förnekaren stirrar tomt framför sig, darrande av ångest. Nu är det svårt att hålla ställningarna; nu hjälper inga vässade argument. Ändå är det kärleken själv i dödens skepnad som vill hjälpa oss att, att rean nu, långt innan klockan är slagen finna sanningen bakom vårt livs många osanningar och det himmelrike ingen kan undgå.

                    *

Det finns människor, som likt öar har lösgjort sig från sin kontinent. Nu är de utkastade på fregattfågels avstånd från den stora landmassan. Var kan dessa för stormar utsatta öar finna sin trygghet? I vetskapen om att även på deras öar havsbotten kommer i dagen. Alla är vi delar av samma okända havsdjup. * Ju mer enstaka, desto större värde. Inför det det mest enstaka av liv som hotas av utdöende, svindlar tanken och förstummas Ska även du gå bort och lämna jorden otröstlig och öde? När du en gång är borta herr Mullvad, ska livet begråta ditt snörvlande din näktergalssång för mull och torva * Tillhör vi inte alla den blodgrupp som kallas människa? Men var finns den näthinna som aldrig brister och det öga, vars ljus aldrig slocknar? På den hinnan I det aldrig slocknande ljuset vill jag sitta, förevigad Amen * Äntligen avstamp! Jag glider som en pelikan med uppströmmarna, njuter av mig själv som ett luftens väsen. Se, vi transcenderar i vår luftighet, i vårt ett med havets vindar. Allt som överflyges tillhör dig och mig. Sannerligen, vårt rike är av denna världen!